Måste man arbeta långa dagar? Ekonomen funderar

Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 2025-12-04 05:51 GMT. Ge feedback här.

Det finska välfärdssamhället har byggts på arbete, men samtidigt drömmer de som är i arbetslivet om en kortare arbetsvecka. Den paradoxala situationen rubbar traditionella tankemönster.

Jag läste nyligen en artikel från Yle som på ett utmärkt sätt sammanfattade välfärdssamhällets historia och dess olika utvecklingsfaser. Redan i rubriken framhölls tydligt att vårt finska välfärdssamhälle har byggts upp genom arbete. Arbetet var en skyldighet och ett villkor för samhälleligt medlemskap, nämns i artikeln. Mina egna erfarenheter genom mina mor- och farföräldrar och föräldrar återspeglar arbetets betydelse: arbete var inte bara ett sätt att få vårt dagliga bröd, utan efter krigen var det till och med en förutsättning för överlevnad, senare ett sätt att tillhöra en gemenskap, ett samhälle, och en viss känsla av stolthet. Jag har skrivit utförligt om arbetets betydelse i artikeln Filosofin bakom nationalekonomi.

I den ekonomiska debatten definieras arbete ofta utifrån dess kvantitet: man talar om tillräcklig arbetskraft och en minskning av antalet arbetstimmar, vilka båda är mycket viktiga teman. I euroområdet har antalet arbetstimmar minskat under hela 2000-talet, med undantag för störningarna under coronapandemin. I Finland har problemet å andra sidan varit en ökad arbetslöshet. Om man vill lyfta fram något positivt i den diskussionen, så har deltagandet i arbetslivet ökat, vilket framgår av Finlands Banks artikel. Detta innebär att arbetskraften har ökat i förhållande till befolkningen i arbetsför ålder, det vill säga att potentialen i arbetskraften på ett visst sätt har ökat. En del av denna potential har sedan övergått till sysselsättning och en del har förblivit arbetslösa beroende på konjunkturen.

Källa: Finlands Bank

Underpresterare i arbetslivet?

Jag har ofta funderat över idén om arbete i mitt eget fall, eftersom jag nu under det femte året arbetar 80 procent av heltid. Om mängden arbete vore det enda måttet även här, medger jag att jag skulle vara en underpresterare i arbetslivet. Men om måttet är arbetseffektivitet, upplever jag att situationen är helt annorlunda. Faktum är att även hjärnforskare anser att effektiva åttatimmars arbetsdagar är en utopi för kunskapsarbetare. Detta har bland annat Mona Moisala fört fram på ett förtjänstfullt sätt i sina intervjuer och podcast-framträdanden. Moisala lyfter också fram den sekundära betydelsen av arbetstid i kunskapsarbetares arbete och frågar om en förkortning av arbetstiden till och med skulle kunna öka arbetseffektiviteten. Åtminstone min egen erfarenhet är att jag med kortare arbetstid kan koncentrera mig bättre när jag utnyttjar mina egna styrkor, såsom de tysta "supertimmarna" tidigt på morgonen. Under dessa timmar är det tyst när staden vaknar, sinnet är som klarast och jag får mycket gjort. Erfarenheterna av det optimala sättet att arbeta är naturligtvis individuella: alla är inte morgonmänniskor, och koncentrationstiden varierar också mellan individer.

Strävan efter en kortare arbetsvecka och den samtidigt höga uppskattningen av arbete, eller mervärdet från det, utesluter fortfarande inte varandra. Faktum är att det till och med är väntat att antalet arbetstimmar naturligt kommer att minska om AI också gör sitt jobb i arbetslivet och tar hand om en del av kunskapsarbetarens rutinuppgifter. Därför ska man inte bara titta på antalet arbetade timmar, utan på mervärdet som skapas. Välbefinnandet kan också öka på köpet.

Artikelserien Ekonomisten funderar innehåller tankar om ekonomiska fenomen. Artikeln är inspirerad av JVG och Kake Randelin.