Detta innehåll är skapat av AI. Du kan lämna feedback om det på Inderes forum.
Automatisk översättning: Ursprungligen publicerad på finska 2026-09-06 06:00 GMT. Ge feedback här.
I bloggserien funderar man över livet på börsen ur ett företags perspektiv
Vilka är de svåraste aspekterna av livet som börsnoterat bolag? Att ge guidning om resultatet till marknaden hamnar lätt i topp för egen del. Ämnet är strikt reglerat och ansvaret enormt, men samtidigt finns det ingen enskild allmängiltig modell eller anvisning. Priset för misstag kan vara högt.
När jag arbetade i 12 år som aktieanalytiker var jag starkt av den åsikten att börsnoterade bolag helst borde guida för sin finansiella utveckling under räkenskapsåret med ett intervall för både omsättning och vinst. Detta är det mest entydiga och tydliga sättet att hantera kortsiktiga marknadsförväntningar och öka transparensen för investerare. Och naturligtvis är det uppskattat av en analytiker.
Övergången till den andra sidan av bordet i rollen som vd för ett börsnoterat bolag har dock tillfört ett nytt perspektiv. En så exakta guidning som möjligt tjänar visserligen investerarna, men är det det mest lämpliga konceptet med tanke på den långsiktiga styrningen och fokuseringen av företaget? Skulle det helt enkelt vara bättre att lämna en mycket bred guidning eller ingen guidning alls, som till exempel Gofore har gjort i Finland? Jag förstår mycket väl de bolag som har valt den andra ytterligheten. Jag ska berätta om ett exempel som fick mig att fundera över saken.
Inför 2025 gav Inderes följande guidning: omsättningen växer från jämförelseperioden och den justerade EBITA-%:en förbättras från föregående års 11,6 %. När vi på hösten granskade orderböckerna för årets sista månadernas projektförsäljning började det se ut som att det inte längre var sannolikt att vi skulle nå över lönsamhetsgränsen, såvida vi inte tillfälligt drog i handbromsen när det gäller kostnader och tillväxtinvesteringar. Vi skjuter upp alla utgifter som kan skjutas upp till januari. Det skulle inte heller vara någon svår operation: tiotusen här och där, och vi är tryggt över 11,6 %. Priset för denna operation skulle naturligtvis vara att vi operationellt skulle börja göra tvärtemot vad vi just sade att vi skulle göra i den nyligen publicerade strategin. Att hamna i ett sådant svansföringsscenario är enligt mig något som börsnoterade bolag borde undvika.
En stund funderade jag på hur det skulle vara att vara ett onoterat bolag. Jag skulle stämma av en marginell revidering av räkenskapsårets löpande prognos med ekonomidirektören för styrelsens räkning och slapp bekymra mig om saken. Men vi hade själva målat in oss i ett hörn med den guidning som ställdes upp i början av året, och det är helt meningslöst att skylla på börsen eller någon utomstående. Reglerna är helt klara och utformningen av guidningen som gavs i början av året var vårt eget val. Och om utsikterna försvagas har investerarna rätt att få höra om det. På hösten skickade vi ut en vinstvarning och behöll planerna för resten av året oförändrade ur ett operationellt perspektiv. Slutresultatet för räkenskapsåret blev följande: en omsättningstillväxt på 4 % och en justerad EBITA-% på 11,4 %. Lönsamheten hamnade således 0,2 procentenheter under den ursprungliga gränsen, det vill säga ungefär 50 TEUR.
Smällen mot förtroendet som orsakas av en vinstvarning, även en liten sådan, är dock verklig. Den har också potentiellt en hög prislapp för företaget om investerarsentimentet redan är surt. Alla kommer ihåg vinstvarningen, men få bryr sig egentligen om hur liten marginal det handlade om.
Varje börsnoterat bolag måste finna en guidningsmodell som passar företaget, med beaktande av affärsmodellens förutsägbarhet och företagets utvecklingsfas. Man kan också avstå från att ge guidning, men inte heller då undkommer man skyldigheten att lämna en vinstvarning. En varning måste ges om marknadsförväntningarna verkar ligga på fel nivå.
En utmaning för kommunikationen är också att investerarnas blickar borde riktas längre fram än till det pågående räkenskapsåret. Disciplin i det kortsiktiga agerandet är absolut kritisk, men att överdriva vikten av ett enskilt räkenskapsår internt och externt leder lätt till en nedåtgående spiral av kortsiktighet. En trovärdig kommunikation om den långsiktiga strategin till investerarna, till exempel genom regelbundna kapitalmarknadsdagar, betonas, men man måste vara medveten om att kortsiktiga besvikelser på marknaden ofta undergräver just trovärdigheten i den långsiktiga strategin. Spiralen fungerar också åt andra hållet, och när ett bolag har marknadens förtroende tolererar investerare besvikelser på kvartalsnivå bättre.
Inför 2026 gav Inderes en guidning med ett relativt brett lönsamhetsintervall på 3 procentenheter. Det breda intervallet har känts mer lämpligt, men vi kommer säkerligen att fortsätta föra en intensiv diskussion om ämnet med styrelsen varje år. Jag tror att varje börsnoterat bolag måste göra ett par iterationer för att finna en lämplig modell som bäst tjänar både investerarnas behov och företagsstyrningen. Båda parternas intressen är ändå i slutändan helt samstämmiga.