Hej på er, lyssnare av Inderespodcasten. Vi diskuterar de europeiska aktiemarknaderna med Nordeas seniorstrateg Hertta Alava. I den här podden. Hur ser de europeiska aktiemarknaderna ut? Vad exponerar man sig egentligen för här, och vilka sektorer är mest intressanta för tillfället? Och så måste vi ju förstås alltid tala om riskerna. Hertta. Varmt välkommen tillbaka till Inderespodcasten!

Tack, det är trevligt att vara här.

Du har varit med här flera gånger, men det är första gången som vi får diskutera.

Ja, det stämmer, vi har pratat med Marianne och sedan också om de nordiska aktierna. Och nu blir det lite Europa.

Det är bra att tala om Europa. Mycket går ju till för investeraren. Uppmärksamheten riktas förstås till andra sidan Atlanten eller till och med till Asien, där det finns många teknikföretag. Om en investerare investerar i Europa, som säkert många finländare gör, vad får man egentligen exponering mot här?

Om man först tittar på länderna är Storbritannien helt klart det största landet där, det vill säga ungefär 20 procent av indexet. Och sedan har vi stora länder. Frankrike och Tyskland är i stort sett lika stora, och det är även Schweiz. Och först därefter kommer Nederländerna och Sverige, och långt senare Finland och ännu mindre länder. Om vi tittar på branscher har vi några stora branscher där, nämligen bankerna. Finanssektorn överlag är oerhört stor. Sedan har vi verkstadsindustri och läkemedelsindustri. Teknikens andel är förmodligen fortfarande under 10 procent. Det är kanske den största skillnaden om man funderar på hur de europeiska börserna står sig mot USA. På så sätt kan man förstås tänka sig att om man vill investera utanför tekniksektorn, erbjuder Europa en diversifiering till dessa andra sektorer, varav vissa är defensiva, såsom just läkemedelsindustrin, medan andra har en mer investeringsdriven efterfrågan. Sedan finns det ganska många traditionella industriländer och en del valutor. Det vill säga den schweiziska francen. Det brittiska pundet för med sig en viss valutakursrisk, men euroområdet är naturligtvis det stora blocket.

När man pratar om Amerika talar man ofta om S&P 500-indexet. Det är världens mest bevakade aktieindex, eller Nasdaq om det är lite mer teknikfokuserat. I Europa är vårt eget S&P 500 till exempel Stoxx 600 eller motsvarande.

Ja, jag skulle nog säga att när jag talar om de europeiska aktiemarknaderna är det oftast just Stoxx 600 som är indexet. Fonderna använder faktiskt oftare MSCI Europe-indexet, vilket kanske bara beror på att man typiskt sett använder MSCI-index, och då är det enklare för alla fonder att använda det. Lite på samma sätt som att det ju finns ett MSCI USA också, men det är ju ingen som någonsin berättar hur MSCI USA utvecklades i dag, utan det är alltid S&P 500.

Japp, för många kan det direkt dyka upp en association när man pratar om läkemedel, industri och banker att det är bolag från den gamla ekonomin, men ändå sådana som genom historien har kunnat anpassa sig till teknologiska revideringar; vad anser Nordea för tillfället vara de mest intressanta sektorerna i Europa?

Vi ser finanssektorn som intressant. Och nu talar jag förstås inte bara för Nordea, utan rent allmänt om tanken att efterfrågan på lån äntligen har börjat växa i Europa. Det var ju ganska anemiska år ett tag. Vilket förstås berodde på att räntorna steg så våldsamt och att det fanns alla dessa andra geopolitiska osäkerheter och så vidare, så vi hade en väldigt svag situation. Investeringsnivån var otroligt svag i många år, men nu har man tydligt sett att lånkranarna har öppnats och att stora företag investerar. Mindre företag investerar. Vi har en himla massa start-ups som säkert skulle behöva finansieringen ännu mer, men hur som helst växer kärnaffären där tydligt, och sedan räntan. Även om många förstås grer sig över att räntorna har stigit, om man har ett eget bolån. Men för bankerna är det förstås en levnadsbetingelse att räntorna är någon annanstans än på noll. Det vill säga att räntorna har stigit och att dessutom räntekurvan är stigande gör att bankerna kan generera avkastning genom sin kärnverksamhet.

Och dessutom har bankerna i Europa i helhet breddat sin verksamhet ganska mycket; i och med att nollränteperioden var så lång var man tvungen att leta efter verksamhet som ger provisioner, vilket innebär att kapitalförvaltningsaffären har växt ganska kraftigt, och numera har man i ganska många länder sett något som liknar ett investeringsboom, inte bara i Finland, där en stor mängd hushåll har börjat investera, vilket naturligtvis gynnar finanssektorn. Och sedan investmentbanking. Även om europeiska banker inte är riktigt lika stora aktörer inom investmentbanking som de amerikanska. Men de finns ändå med. Det vill säga, vi ser att när räntemiljön trots allt är det. Även om räntorna nu stiger lite igen. Men att det inte är en sådan chock som 2022, så har olika företagsaffärer kommit igång ganska fint. I viss mån även börsintroduktioner, och i och med att det finns så här mycket start-ups nu, så lär det väl komma ganska många sådana framöver också. Det är ganska mycket olika saker. Det finns många olika drivkrafter där. Enligt min mening ser banksektorn överlag ganska intressant ut.

Och sedan är industrin naturligtvis det. Det är intressant att den har varit överviktad hos oss rent globalt. Men lite i anslutning till det jag redan sa, att när investeringarna ökar så syns det förstås på industrisidan. Om sakerna skulle gå bra nu, så att till exempel situationen i Mellanöstern inte leder till en ny energikris, kan vi till och med få uppleva rena investeringsboomen, vilket i sin tur gynnar många europeiska företag när man bygger energi- eller renenergialternativ och annat liknande som gör det möjligt att minska energibehovet. Och överlag är denna elektrifiering och försvar ett jättestort tema. Och sedan detta med självförsörjning. Vi levde länge i en värld där globalisering var det stora temat, där man flyttade produktionen dit där den är billig, men nu drar man sig till viss del tillbaka igen, vilket man redan under pandemin märkte var ganska besvärligt om produktionen låg väldigt långt hemifrån. Och sedan kom de säkerhetspolitiska oron. Utöver det måste man helt enkelt fundera på vilka politiska risker som är förknippade med det. Produktionen flyttas alltså i viss mån tillbaka i alla fall, och det kräver fabriksinvesteringar.

Och sedan naturligtvis denna teknologiska självförsörjning; tidigare, säg innan det senaste amerikanska valet, fanns det nog ingen större oro för att vi i Europa skulle vara enormt beroende av amerikansk teknologi. Men nu är det faktiskt så. Säg att även om det kanske inte har materialiserat sig på det sättet ännu, så kan man inte bortse från det, eftersom det på den sidan till exempel gäller halvledare. Sådana måste man bygga. Vi har säkerligen en hel del olika industriella aktiviteter på gång här, och om det nu inte blir några avbrott i form av energi och räntor, anser jag att dessa är de intressantaste sektorerna i Europa för tillfället. Vi har faktiskt några riktigt intressanta teknikbolag, och vi är mycket positiva till teknik på global nivå. Men naturligtvis har vi inte jättemånga av dem på börserna, vilket man kanske kan nämna igen. När vi redan talade om börsernas struktur är det nederländska ASML, som tillverkar litografimaskiner som används för att tillverka dessa halvledare, numera det mest värdefulla bolaget i de europeiska indexen. Det finns alltså lite avancerad teknologi där, men säkert inte tillräckligt än.

Om man funderar. Jag har själv en bakgrund inom ekonomisk historia, så jag gillar ett längre tidsperspektiv. På ett sätt beror Europas dåliga rykte som investeringsobjekt delvis på att det tog så lång tid att återhämta sig efter finanskrisen och eurokrisen. Till exempel banksektorn. Ett bra exempel på att den förmodligen ansågs vara världens mest hatade sektor. Under en lång tid när regleringen stramades åt hela tiden och räntorna låg på noll, är det svårt att få någon nämnvärd avkastning på räntor. Och faktum är att de europeiska bankerna under de senaste fem åren verkar ha presterat det. För en stund sedan var de typ de bäst presterande aktiegrupperna, det vill säga om man har tittat på dem från botten, har man fått bättre avkastning än på till och med amerikanska teknikaktier. Nu kan situationen förstås vara en annan så småningom. Man kan inte springa på i det oändliga, men det är på sitt sätt kul. Är detta en strukturell förändring, att vi hade 10–15 år av nollränteplåga och minimala investeringar? Men nu är vi kanske till och med i början av en längre boom igen.

Jo, nog har det skett en ganska enorm revidering där, och visst syntes finanskrisen och eurokrisen, vågorna var ganska långa. På sätt och vis de, och sedan naturligtvis fullkomligt förståeligt. Regulatorn ville då skärpa regleringen så att det inte uppstår liknande situationer igen. Men för bankerna betydde det förstås mycket omfattande investeringar i all rapportering och liknande, men också att balansräkningarna behövde stärkas, och därmed sjönk förstås avkastningen på eget kapital ganska lätt. Och ovanpå allt detta sänktes räntorna till noll och till och med till minus, eftersom det är ganska svårt att be spararna betala för det. Det vill säga, på ett sätt kunde man inte anpassa sig till den situationen att vissa företag då till och med ombads betala negativ ränta till bankerna, men det fungerar ju inte för hushållen. Den vägen var lång. Men nu finns det kanske några. Det har faktiskt gått ganska snabbt med en stor revidering, för när man har gjort alla dessa trimningsåtgärder och sökt just dessa nya intäkter från andra håll, från förmögenhetsförvaltning och så vidare, så tittade jag häromdagen på att till exempel italienska UniCredit, det är inte särskilt många år sedan avkastningen på eget kapital där var ungefär 4 procent, och nu är den 20. Och det var något liknande för Deutsche Bank också, inte riktigt lika stor förbättring, men ändå upp på tvåsiffrigt, så det finns mycket där.

Vi här i de nordiska länderna, i och med att våra banker ändå har varit i bättre skick än i Central- och Sydeuropa, insåg kanske inte ens hur svag den situation de har gått igenom har varit i siffrornas ljus. Och på så sätt, om man tittar på hur ROE, alltså avkastningen på det egna kapitalet, har förbättrats på några år, så är den här kursuppgången inte på något sätt tagen ur luften, utan den är en ren följd av detta. Och om man nu antar, vår ståndpunkt är åtminstone att räntemiljön nu är normal, det vill säga att det inte längre handlar om nollränta, utan om ett normalläge, vilket kanske skulle innebära att ECB-räntorna rör sig kring 2–3-procentsintervallet ungefär, och om vi befinner oss i en sådan miljö, är dessa ROE-tal säkert helt bestående för bankerna, och de kan till och med förbättras något om vi får tillväxt i de mer lönsamma provisionsbaserade affärerna. På det sättet är det bra. Och å andra sidan, eftersom man har tvingats genomföra ganska många bankfusioner, det vill säga att svaga banker i synnerhet i Sydeuropa har slagits samman med andra, lite starkare banker, vilket på sitt eget sätt har fört med sig styrka. Och det var ju redan. Är det ett par år sedan nu, när det var lite ostabilt bland de regionala bankerna i USA, medan vi i Europa egentligen inte såg något av det, förutom Credit Suisse som då gick upp i UBS.

Men det förutspåddes ju i flera år.

Jo, det var ju också på det sättet, för vem var det egentligen en jätteöverraskning för, men annars klarade vi oss ganska bra i den situationen. Om det inte hade varit för dessa skärpta regleringar, kunde situationen kanske ha varit sämre. Men jag känner nog att utsikterna är ganska goda; man kanske inte längre räknar med att banksektorn ska vara en sådan kursraket, men ändå. Värderingarna är fortfarande ganska moderata, och på så sätt kan den mycket väl vara intressant. Det är förstås bra eftersom det är en stor sektor.

Och det syns faktiskt på hela Europanivå som en snabb förklaring och repetition. Och för betraktaren påverkas prissättningen av aktier i princip mest av hur snabbt de ökar sina vinster. Å andra sidan hur lönsamma de är, eftersom ju lönsammare ett företag är, desto mer kan det investera i tillväxt, men samtidigt också dela ut pengar till sina ägare, eftersom det får mer gjort med en mindre mängd euro. För att uttrycka det mycket folkligt låg avkastningen på det egna kapitalet för hela den europeiska aktiemarknaden kring 10–13 efter finanskrisen, medan den siffran i Amerika har stigit till nästan 20 redan. Och på sätt och vis förklarar det delvis varför aktierna i Europa ser ut att vara billigare eller prissättas lägre. Men skillnaden är att det har smalnat av lite grann, och säkert rent strukturellt också, eftersom uppgången i banksektorn förklarar detta mest.

Det är det, och en orsak till varför naturligtvis. En orsak till varför den har varit så hög i USA. Det beror förstås på teknikbolagens höga lönsamhet, men också på den stora skattesänkningen som kom redan under Trumps första mandatperiod, och vi upplever nog att de tog ett ganska stort skutt uppåt just då. Vi kan nog inte göra den typen av skattesänkningar i Europa. Alla länder har förstås sina egna budgetar och så vidare. Till en viss del har man förstås nästan överallt försökt sänka bolagsskatterna lite, men åtminstone.

Låga skatter på Irland.

Just det. Så är det, det finns några sådana länder. Men åtminstone den skillnaden, att om man tittar på till exempel USA:s budgetunderskott också, så kan det vara ganska knepigt att där nu längre göra några väldigt massiva skattesänkningar, så det kommer ingen sådan skjuts därifrån. Alltså precis så, att skillnaden kanske blir lite mindre i framtiden än vad den har varit. Och det borde hjälpa till sedan också rent traditionellt via värderingsmultiplarna. Om Europa ligger på någon P/E-tal runt 15 och USA på P/E-tal runt 20, så ligger de ändå ganska långt ifrån varandra, så kanske de då någon gång kan vara lite närmare varandra. Och helst förstås så att Europa skulle gå upp lite grann.

Om vi ser på det från båda hållen. Angående räntorna ännu så länge, eftersom du följer dem också i ditt arbete, så när du talade om den där nivån på 2–3 procent som något normalt, så är det väl en nivå som till exempel är bekväm för bankerna. Och å andra sidan måste jag än en gång påminna tittarna om det du också sa, att finländska bolånetagare ofta talar om räntehöjningar, vilket ger folk röda ansikten i publiken. Räntehöjningar visar ju faktiskt på att ekonomin är friskare och växer. Det är det ju inte. Utan det är ju ingen dålig sak, utan det betyder mer arbete och mer inkomster och lön för människorna, som de sedan spenderar i ekonomin. Om man ändå skulle gå helt överstyr över tre procent, så skulle det väl inte heller få folk att le för mycket. Eller hur är det? Det är väl inte särskilt supervetenskapligt att fastställa någon sådan smärtgräns där det faktiskt rör sig.

Ja, visst tror jag också att om vi går över 3, så börjar vi nog märka att ekonomin saktar in. Så i den meningen, även om till exempel ECB nu säkert känner att det är meningsfullt att höja räntan till två och en halv procent, så kan det sedan hända att man därefter lite följer med hur den här ekonomin utvecklas. Och naturligtvis just då, om inflationstrycket beror på att ekonomin växer bra, så kan man ju höja räntan med lättare hand. Men om de beror på att vi har den där energisituationen. Inflation som orsakas av stigande energipriser, då är det ju. Som i sin tur bromsar den ekonomiska tillväxten, då är det kanske bäst att vara lite försiktigare. Men nog anser jag att de som har varit med på marknaden lite längre, nog minns att till exempel tre procents räntor var helt normala ännu före finanskrisen. Och det kvävde inte ekonomin på det sättet. Visst kommer vi väl inte upp i samma slags tillväxtsiffror i framtiden längre, men. Det är också lite av en vanemakurs, att den värsta räntehöjningen är den som sker på det där sättet 2022, väldigt mycket, snabbt och oväntat. Vems som helst investeringskalkyler ritas nog ganska mycket om ifall räntan stiger med 4 procent.

Inflation som drivkraft ännu.

Just det, och dessutom, då har vi. På sätt och vis ser det helt annorlunda ut, ganska många investeringar ser inte alls förnuftiga ut längre.

Hur ser du på Europas ekonomi, om jag får lägga fram en inramning här? Två narrativ på ett sätt. Det ena är att Europa alltid växer väldigt långsamt, även om det nu har accelererat lite. Och sedan är vi väldigt sårbara för kriser hela tiden. Som till exempel någon tysk ekonomisk modell som var beroende av billig rysk gas, och titta på den, den har varit i totalt trångmål när gasleveranserna upphörde efter att kriget i Ukraina bröt ut, och nu senast detta i Mellanöstern. Man kan väl kalla det för ett regelrätt krig, det har haft en inverkan. Det vill säga, på ett sätt är vi väldigt sårbara för energikriser eftersom vi inte har några egna energikällor. Förutom norrmännen som har enorma mängder energi. Europa är på ett sätt väldigt sårbart för chocker, skulle man väl kunna säga på det sättet. Och sedan, när det inte finns någon exponering mot teknik, känns det som att den allra bästa potentialen alltid saknas i sådana optioner. Men å andra sidan, när man tänker på hur sårbart Europa är för sådant, så växer euroområdet ändå med omkring en procent för närvarande. Är detta å andra sidan en väldigt motståndskraftig region? Hur ser du på de här tolkningarna?

Tja, vi har ju dessa största länder som är ganska stabila lufsare, både på gott och ont, det vill säga Tyskland, Frankrike, Storbritannien. Tillväxten är mycket blygsam. Men sedan finns det å andra sidan många regioner efter pandemin. Så har man sett att man i södra Europa har nått lite nya tillväxtsiffror. De var ju då i början av 2000-talet. De var ju då Europas tillväxtländer. Jag minns själv att jag med entusiasm investerade i spanska banker och annat på den tiden. Men sedan kom ju de här krisåren med statsskuldkrisen. Men nu är det god tillväxt där. Och sedan har vi ganska god tillväxt här hos oss i Norden. Och sedan har vi Irland, som har tagit emot internationella investeringar väl, så det är lite uppdelat. Att man har de tre stora, där det finns mycket utmaningar, väldigt dämpad tillväxt och nu även politiskt sett väldigt svårt. Men sedan finns det många andra länder där det råder lite snabbare tillväxt. Kanske, men inte blir det väl någon Europa. Av Europa som helhet. Någon raket. Så jag skulle kanske tänka så här för tillfället, om jag vill förenkla, att i Europa ligger trendtillväxten på 1 procent, i USA på 2 procent och i tillväxtmarknaderna på ungefär 4 procent. Ungefär så. Man kan vänta sig att det ibland svänger en halv procent upp eller ner, beroende på om det är en uppsving eller en nedgång. Men.

Men ändå, om man nu tänker på den här energikrisen som har drabbat oss efter kriget i Ukraina, så skulle jag vilja påstå att Europa ändå har klarat sig över förväntan väl. Stämningen var ju ganska dyster när kriget bröt ut, och det fanns ändå ganska mycket i bakhuvudet hos alla. Händelserna 2022 var lite sådana att jaha, är det dags igen, men åtminstone för tillfället verkar det som om vi klarat oss med mycket mindre skador. Och BNP var faktiskt högre än väntat under det andra kvartalet. De här siffrorna kom just. Och sedan var vinstsäsongen under det andra kvartalet riktigt god. Visserligen, om man tittar på börsbolagen, så beror den här goda utvecklingen å andra sidan ganska mycket på att över hälften av omsättningen kommer någon annanstans ifrån än från Europa. Det hjälper ju till att USA står för ungefär 20 procent av de europeiska bolagens omsättning och tillväxtmarknaderna för 30 procent, så där får man draghjälp vid behov. Den relationen har förändrats enormt mycket under de senaste tjugo åren, för tjugo år sedan var det väldigt Europadrivet. Det var därifrån omsättningen kom, men nuförtiden kommer tillväxten i stället till stor del någon annanstans ifrån.

Och detsamma gäller. Helsingforsbörsen, att den speglar ju knappt alls Finlands ekonomi vad gäller de stora bolagen. Man måste titta på mindre bolag som är hemmamarknadsdrivna, och aktiemarknaden över huvud taget. Förhållandet till ekonomin är ganska. Det är inte särskilt linjärt i alla fall.

Det är det inte. Bara till exempel Kina, att där har det ju i princip länge varit en ganska god tillväxt, men börsen har inte gått särskilt bra nu på sistone och så vidare, så man måste alltid komma ihåg att företagen är en annan sak än hela den breda ekonomin. Och sedan, i synnerhet om man talar om de här stora teknikbolagen, så är de ju alltid väldigt globala och drivs mer av den teknologiska utvecklingen. Den drivkraften snarare än var huvudkontoret råkar ligga. Till exempel ASML, det har ju inte alls något att göra med den nederländska ekonomin, hur det sedan går.

Å andra sidan har vi regleringsrisken i Europa, och å andra sidan har det under de senaste åren talats om att minska regleringen i stället för att öka den, men har man åstadkommit särskilt mycket på det området heller? Det känns som att politikerna alltid har väldigt goda avsikter. Det beror lite på varifrån man tittar, men ändå åstadkommer man ingenting märkvärdigt. Är inte det väldigt? Det blir ett ordentligt företag av det. En broms för Europas investeringsutsikter.

Nå, jag skulle nog vilja påstå att den här pessimism från din sida är befogad. Den här gången i alla fall. Alltså, för ett par år sedan kom ju den före detta centralbankschefen Mario Draghi ut med den här stora utredningen, där ämnet var hur. Hur man kan stärka Europas konkurrenskraft. Och en tydlig slutsats där var att det finns alldeles för mycket reglering och att den måste avvecklas. Dessutom fanns det en väldigt lång lista på olika åtgärder. Helt konkret borde de här sakerna genomföras. Och sedan hände det. Som det brukar hända. Den ursprungliga entusiasmen tog fart och några av dem genomfördes. Men nu nyss kom det en uppföljning efter två år om hur man har framskridit i detta. Ungefär 15 procent av Draghis förslag har genomförts helt och hållet. Ungefär 25 procent till viss del. Och sedan har över hälften i princip inte gjorts någonting åt.

Det känns nog som att det här återigen har hamnat i skymundan av andra brådskande ärenden. Avregleringen, och det är synd att det sedan finns. Självklart finns det också i Europa många politiker som gillar den här regleringen, och därför har man ju ibland kallat det för att vi inte avreglerar, utan vi förenklar den. Men det känns som om det inte heller har hänt så jättemycket. Visst har en del hänt, men jag upplever att Draghi själv är lite besviken, för jag läste i slutet av augusti om just en sådan här ny grupp som Draghi hade satt ihop, med ekonomer, företagsledare och andra, och målet är väl att få lite fart på det hela så att man nu får igång lite fler av de här reformerna. Så jag har sett vissa bedömningar om att det är som när Trumps tullar till exempel infördes, visst fanns det då. Många bedömde att den här regleringen ändå är en större broms för Europas ekonomi än de där tullarna. Till exempel, att de är ganska betydande. Och fråga vem som helst bland finländska företag, i synnerhet ett litet företag som vill börja exportera produkter till andra europeiska länder, hur sömlöst de här inre marknaderna fungerar, så nog får man fylla i förvånansvärt mycket olika blanketter och söka olika tillstånd trots att vi borde ha en inre marknad. Om den inre marknaden kunde få fungera på ett sådant sätt att det inte faktiskt är så att man får ett tillstånd i ett land och sedan kan sälja produkten överallt, så skulle det vara en ganska stor boost och tillföra mycket potential för ett litet företag. Men det känns som om det nyss kom något sådant nytt förpackningsdirektiv, och jag läste åtminstone om vissa företag som ansåg att detta nu sätter stopp för exporten till vissa länder helt och hållet. Sådana här saker är nog ganska tråkiga, det måste finnas reglering till en viss grad. Men EU är lite av en regleringsstormakt som bara stärker sin ställning hela tiden.

Japp. Även om å andra sidan regleringen är ett tveeggat svärd för börsen också, å ena sidan missgynnar den kanske oftast små bolag och i synnerhet kanske små företagare som inte finns på börsen. Men å andra sidan har de stora bolagen en legion jurister som funderar på sådant, och de kan hantera det. Kanske det på ett sätt också kan göra konkurrensen stelare, vilket gynnar de stora. Och på börsen är det ju de stora bolagen som väger tyngst.

Jo, så är det förvisso, att ett stort bolag har helt andra resurser att svara på sådana här krav och sätta sig in i dem, vilket sedan inte är bra, eftersom man ändå ser att små bolag ofta är de som är innovativa och dynamiska och så vidare. Så vi skulle verkligen behöva fler sådana mindre företag som vågar internationalisera sig och vara modiga och så vidare, så att regleringen inte hindrar dem. Självklart kan man i stora företag sedan vara nöjda med att allt fortsätter som förut. Men men. Sett ur den samhällsekonomiska tillväxtens synvinkel.

Nå sedan angående det vi talade om tidigare, europeiska bolags exportframgångar. Och egentligen lyckas svenskarna med allt, men de är ganska bra exempel på hur internationella de är. Men en sak som verkar orsaka allt fler rynkor på pannan och som Europas bilindustri, i synnerhet den tyska, är ett gott exempel på. Om man tittar på de bolagens kursutveckling, så tilltar den kinesiska konkurrensen. Utöver att de europeiska bolagen, bilfirmorna i spetsen, tappar andelar i Kina när kineserna börjar göra saker bättre, syns det också på världsmarknaden att konkurrensen hårdnar där. Och naturligtvis uppstår det också exporttryck hitåt, eftersom kineserna inte har råd att konsumera alla de läckerheter som de själva producerar. Så ser du att det här kanske inte drabbar något högteknologiskt bolag som ASML riktigt omedelbart? Men ser du att det här leder till allt hårdare konkurrenser för till exempel våra stora industrisektorer på en allmän nivå? Naturligtvis är det återigen en individuell historia för varje företag.

Det förhåller sig säkert på det sättet, att Kina är. Landet är oerhört skickligt på många områden. Och på ett sätt har man ägnat sig åt just sådan strategisk planering under lång tid. Det vill säga, man ställer upp sådana här mål och satsar sedan ordentligt. Man ger finansiering till de nya branscher man vill få att växa, och å andra sidan tvingar man företagen att konkurrera urskiljningslöst med varandra, varpå de bästa blir väldigt bra och sedan ger sig ut för att erövra världsmarknaderna. Precis som till exempel bilbranschen, det finns ju hur många biltillverkare som helst där, men vissa av dem är sådana som man nog inte kommer att höra talas om särskilt länge till. Och sedan finns det några som nu har fått fotfäste i Europa också. Och kanske börjar tillverka bilar här också och så vidare. Och sedan alla dessa robotar och annat. Så de kan vända upp och ner på många traditionella industrigrenar ganska snabbt. Så det utgör utan tvekan ett högst påtagligt hot för många.

Men å andra sidan, bör man införa några protektionistiska åtgärder i Europa eller ska man snarare fundera på hur man ska göra det. Hur man själv ska positionera sig och hur man kan dra nytta av det. Å andra sidan kan man kanske också lära sig av kinesernas strategiska planering, att man måste blicka långsiktigt. Och sedan, för att ta ett exempel, du nämnde de här solpanelerna, om inte kineserna hade kommit ut på världsmarknaden med sina billiga paneler, hur mycket solenergi skulle vi ha haft i dag? Och klimatförändringen är ändå ett ännu större problem, om vi nu kan bromsa den ens lite grann med hjälp av de här kinesiska panelerna som sedan ändå installeras här och i grund och botten tas om hand av europeiska montörer och underhållstekniker och så vidare. Det blir alltså till nytta här hos oss också, och på samma sätt med elbilarna, hur många vanliga hushåll har råd att köpa en Mercedes elbil? Inte särskilt många kanske, den kostar väl runt 50–100 tusen beroende lite på modell, men.

Sedan är det bra.

Jaha. Det finns ju också sådana alternativ, men om det sedan kommer en någorlunda bra kinesisk bil som kostar 20 000, så är det nog för många ett sådant incitament att gå över till elbilar. Men Kina är Kina. Det förvånas man ju alltid över, och jag känner att bilden av Kina länge har varit väldigt föråldrad bland många, på det sättet att man tänker att det bara kommer mer kopiering och annat därifrån, vilket man kanske till och med har sett lite ner på i Europa. Tills sanningen nu har kommit fram, nämligen att de faktiskt är riktigt bra inom väldigt många områden. Och när hemmamarknaden där inte rullar på, som du sa, så vräks ju varorna ut någon annanstans. Man får förstås hoppas att de hellre tittar på till exempel de här andra tillväxtmarknaderna och försöker erövra marknadsandelar där i stället.

Marknadens storlek räcker till, men det finns ganska mycket mindre konsumtionsmarknader där än Europa.

Precis. Men å andra sidan har vi ju mycket av det som just de här våra europeiska starka varumärkena står för. Till exempel inom många konsumentprodukter och även industriprodukter. Varumärket är ju fortfarande något som man inte skaffar sig i en handvändning.

Att tyska bilföretag beundrades på samma sätt i Kina. Men det räcker inte längre.

Där har det nog inte räckt till längre. Jaa. Det handlar kanske om att det finns tillräckligt bra alternativ där. Där anses väl Louis Vuittons handväskor i princip fortfarande vara bättre än de kinesiska.

Nåja, i alla fall de. Och visst, i den kinesiska modellen, även om den kan verka effektiv, finns det ju också en enorm mängd ineffektivitet eftersom den i praktiken flyttar tvångssparande från hushållen för att deras pengar ska allokeras till industrin. Och industrin slösar bort dem helt ohämmat. Det spelar ju ingen roll om allt inte går sådär jättebra, så det är inte heller så. Det är inte en gratis modell, utan de betalar ett ganska högt pris för den själva hela tiden.

Jaa, just det, att för det med sig välfärd för dess medborgare? Inte nödvändigtvis, men. Men det skapar en svår situation för många industriföretag.

Och hur ser du på Europas långsiktiga bild, om man funderar på det? Visst, vi nämnde ju att det finns många exportföretag i Europa. Den är inte lika bunden till den ekonomiska tillväxten, men om man tänker på lång sikt och tittar på till exempel Europas födelsetal, så tillkommer det ju inte direkt jättemycket nytt folk här. Hur blir det då om man tänker att den ekonomiska tillväxten uppstår igen? Jag förenklar, men hur produktiv är ett par händer och hur många sådana par finns det? Om antalet par av händer, antalet personer i arbetsför ålder, har börjat minska. Det har ju minskat i Finland ganska länge, och länge i Tyskland. Det minskar i allt fler länder, så. Om det inte finns någon ekonomisk tillväxt, är det ju lite svårare för börsbolagen att växa också. Så finns det någon sådan framtid här, eller är det här ett område som förvandlas till ett friluftsmuseum och ett ålderdomshem på 50 år?

Jo, det är förstås en mycket relevant fråga att befolkningstillväxten har varit ganska långsam här under en ganska lång tid. Och sedan har man förstås i något skede talat mer positivt om invandring, att man på så sätt kan få arbetskraftsmängden att växa. Nu känns det återigen som att den senaste tidens politiska vindar gör det ganska svårt, och å andra sidan är arbetslösheten ganska hög i vissa länder. Men naturligtvis ökningen av produktiviteten. Är artificiell intelligens då den där game changer? Gällande om vi får upp produktiviteten så mycket på det sättet att ekonomin ändå växer trots att mängden arbetskraft inte ökar? Det är svårt. Det är svårt att säga ännu i det här skedet, vi är så i början, men jag tror ändå att vi i sig är i en miljö med låg tillväxt. Men kanske blir det så att både skräckscenarier och extremt rosenr Pâ-scenarier uteblir. Födelsetalet vänder väl ändå knappast uppåt, det känns som om det är permanent. Nog ganska långsamt. Att lite som mycket annat. I Förenta staterna är det ju också så. Befolkningen har vuxit länge, men även där börjar väl befolkningstillväxten i viss mån mattas av lite på grund av Trumps invandringsfientliga åtgärder. Men det har ändå funnits en helt klart större tillväxt där.

Jo just det, och visst är ju Europa inte på långt när ensamt, utan om jag minns rätt så sjönk det totala fruktsamhetstalet i Indien till just två, så. Men de har förstås en så stor befolkningsbas att effekten kommer så långt fram i tiden att aktiemarknaden inte bryr sig om det nu. Men det är ju talande att vi inte är det enda området som åldras.

Visst inte, det är väl närmare bestämt vissa afrikanska länder som fortfarande uppvisar en mycket kraftig befolkningstillväxt, men å andra sidan har man ju där också sett en mycket djup ungdomsarbetslöshet under väldigt lång tid. Så på sätt och vis betonar ekonomer kanske alltför mycket att det måste finnas en befolkningstillväxt, för jag har åtminstone själv sett, när jag har följt tillväxtmarknaderna länge. Att det faktiskt för med sig utmaningar också. Att det finns studier av det här slaget. Om det finns gott om arbetslösa unga män, så uppstår det en viss typ av ordningsrisk.

Det där var bra sagt. Japp. Jodå. Det väcker tankar.

Jo då, det är alldeles sant att det där fenomenet just gäller män, och då uppstår det missnöje och utanförskap och annat, och därefter kan det uppstå diverse samhälleliga utmaningar, vilket man väl har sett prov på i Sverige också, just till en del.

Jo, det stämmer för övrigt alldeles utmärkt. Vi kanske kommer tillbaka till vilka sektorer som är intressanta i Europa, hur Europa ser ut som placeringsobjekt, eftersom allting växer och går lite långsamt. Nå, visst finns det förstås sådana politiska risker som du talade om tidigare, men det är sant. När vi också talade om den ekonomiska tillväxttakten, att Kina har växt snabbt men börskurserna i sig har gått kräftgång i snart nästan tjugo år och rasat, så är Europa i den bemärkelsen kanske ändå på ett bra sätt tråkigt. Förutsatt att någon eurokris, den tredje eller fjärde versionen, inte spränger allting i luften, men det händer mindre sådant i det avseendet.

På så sätt tror jag att i och med att vi har haft en väldig boom på teknologisidan, så har det blivit lite luddigt för många investerare. Den uppfattningen om vad som är en normal vinsttillväxt, för på lång sikt ligger den ju på runt 5–10 procent per år. Det är helt okej om ett företag uppnår en sådan vinsttillväxt. Men nu är vi lite i den situationen att det måste vara minst 50, helst 70 eller 100. På ett sätt klarar sig inte Europa om man jämför med företag av den typen, eller Korea har väl i år en vinsttillväxt på 300 procent, men sedan är 5–10 sådant som är ganska stabilt över tid, så det blir inga sådana boomer och dalar. Så man måste bara komma ihåg att vi verkar inom så olika branscher, och sedan är det kanske också förutsägbarheten på lång sikt.

Om man funderar på vilka företag som till exempel är sådana som jag vill äga i min egen pensionsportfölj, som fortfarande är i full vigör här om 20 år och så vidare, så finns det enligt min mening många sådana bra företag i Europa. Om man tänker på exempelvis de lönsamma schweiziska läkemedelsbolagen eller de här traditionella industriföretagen. Visst anser jag att de hör till dem som man tror kommer att finnas kvar. Även i nuläget finns det många som jag själv har följt på ett eller annat sätt i över 20 år, så det finns mycket sakkunskap där. De förnyar sig ju också, så nu hoppar jag kanske lite från det ena ämnet till det andra igen. Men om man tänker på läkemedelsbolagen också, så kan ju AI vara en ganska stor möjlighet för dem med. Man har nämligen uppskattat att när man tar med AI i läkemedelsutvecklingen så kan det på ett mycket påtagligt sätt snabba på upptäckten av nya läkemedelskandidater och i slutändan i stort sett halvera den tid det tar för ett läkemedel att nå marknaden. Och när de har sina patent som löper ut, så betyder ju varje år extra som läkemedlet finns på marknaden enormt mycket i rena pengar, så det finns nog sådana intressanta förnyelsemöjligheter även inom de här traditionella sektorerna. Och sedan varför inte inom industrin också. I Frankrike finns ju detta AI-företag Mistral, som visserligen ännu är ganska litet jämfört med OpenAI och dylika, men de gör ju faktiskt ganska mycket sådant för industrin. Uppfattningen jag har är att det rör sig om sådana här applikationer, så det kan bli ganska intressant när de kommer just till de traditionella branscherna. Det kan ju hända att det därifrån kommer några överraskande tillskott också. Även om man för närvarande kanske inte själv tänker att vi rör oss inom den här traditionella vinsttillväxtmodellen. Men, men. Åtminstone skapar en sådan förnyelse en god trygghet. Sedan gentemot den kinesiska konkurrensen eller annan konkurrens.

Det här var enligt mig ett bra uppslag som du nämnde, det att eftersom branscherna i Europa är lite mer traditionella, så om man ägnar sig åt stockpicker, och letade bland till exempel de 50 största europeiska bolagen, skulle man sannolikt kunna tro att den listan ser ganska likadan ut om tjugo år. Någon har kanske klättrat upp och någon annan fallit ner. Kanske har en del gått samman i stället. Om man däremot tittar på de amerikanska aktieindexen, så finns det så mycket teknologi där, att det vore egendomligt om inte någon av just de samma 50 största bolagen skulle falla bort, eftersom förändringen inom teknologin är så mycket snabbare. Om man däremot ägnar sig åt indexinvesteringar spelar det ingen roll, eftersom vinnarna alltid finns med i indexet. Men för en stockpicker skulle jag åtminstone gissa att om man valde ut topp 50 bland de amerikanska techföretagen nu, så skulle en del av det gänget oundvikligen falla bort om tjugo år. Det vore konstigt om de inte föll bort i konkurrensen eller om inte någonting gick snett.

Så är det. Om man tänker tillbaka på dotcom-boomen vid millennieskiftet, så var ju exempelvis Cisco i praktiken den största aktien. Och sedan försvann den ju under väldigt många år. Lite på det sättet att ingen riktigt visste vad som hände där. Nå, nu lyfter de på huvudet igen lite grann, men. Så är det, företagen på teknologisidan växlar oerhört mycket. Att man har sådana som Broadcom och andra. Vem hade hört talas om det för fem år sedan? Ungefär. Men å andra sidan, om vi tittar på Europa, så finns ju till exempel Louis Vuitton och företag av den typen. De finns ju alltid där, L'Oréal och så AstraZeneca och andra. Läkemedelsbolagen, de har funnits där. Så på teknologisidan sker det sannerligen mycket kraftiga växlingar.

Jaha, tack hör du Hertta för de här kommentarerna. Om Europa. Det vill säga kanske lite tråkigare, men kan man också säga stabilare?

Det kan man sannerligen säga, och visst är den stabiliteten ibland värd att överväga.

Idén är det inget fel på. Och som Sampos tidigare koncernchef sa, att tråkighet är av godo. Boring is good. Med de orden avslutade vi delårsrapporten på sin tid, tack och hej då från podden. Tack än en gång för att ni lyssnade på avsnittet, och kika gärna på de tidigare avsnitten på InderesTV också. Ha det så trevligt med höststarten allihopa! För den här gången.