God dag alla läsare av morgonöversikten, tittare på Inderes TV och medlemmar i Inderes-communityn. Verneri, det här verkar nästan vara din avslutningsintervju som anställd på Inderes. Det är säkert inte sista gången du syns i Inderes TV. Du går vidare till nya utmaningar, javisst. Vill du berätta lite för dem som eventuellt inte har hört nyheten? Vart är du på väg?

Puh, äntligen fick jag berätta den här nyheten offentligt. I tisdags publicerade jag min sista kvart och skrev en lång text på forumet. Ett tackmeddelande till både personalen, Inderes och naturligtvis våra fantastiska medlemmar i communityn och på forumet. Så jag hoppar alltså på ett jobb som portföljförvaltare. Jag kommer att sköta en ny fond som heter Arvon kasvattajat tillsammans med Antti Bergholm, vd och portföljförvaltare på ett kapitalförvaltningsföretag som heter Aristoi Capital Management. Den här fonden fokuserar i synnerhet på att investera i företag som på ett lönsamt och förnuftigt sätt investerar sitt kassaflöde antingen för att växa tillbaka in i den affärsverksamheten eller eventuellt till exempel genom företagsköp. Det är i praktiken det huvudsakliga fokuset, men ganska brett definierat. Under det ryms det alltså i sin tur ganska mycket företag. Investeringar har ju varit en stor del av mitt liv sedan 2009. En passionerad hobby sedan dess. Och när det här projektet kom på tal och detaljerna finslipades, så passade det mig som handen i handsken. Jag är glad att det här har förverkligats ända till den här punkten och att jag nu kan förvandla min passion till ett helt 100-procentigt arbete.

Ja, grattis till modet att hoppa på ett nytt äventyr och en ny möjlighet! Investeringsfilosofin låter också som något som passar. Passar utmärkt för Verneri Pulkkinen. Hur känns det? Vi har ju vetat om det här redan före sommaren och jag har själv haft tid att ställa in mig på det. Nu är nyheten ute. Hur känns det på riktigt? Hur känns det?

Det känns en lättnad i magen samtidigt, lite spänt, precis som det såklart ska vara. Spänningen visar att saken betyder något för mig och att jag fokuserar på de nya utmaningarna. Men samtidigt har jag en sån känsla. Sinnet är väldigt lugnt. Jag har en känsla av att beslutet är rätt i alla fall. Man kan ju förstås aldrig lova på förhand hur man presterar som portföljförvaltare eller hur det kommer att gå. Det får man se i praktiken först då. Men eftersom beslutet är rätt då man följer sin egen passion, så har jag en så enormt lugn och på sätt och vis fridfull känsla av att det här definitivt är ett steg i rätt riktning. Och nu är jag glad för det här.

Jag kan äntligen tala öppet, eftersom de här sakerna inom finansvärlden som är föremål för reglering, de är faktiskt mycket striktare. Internt sett det här. Du visste det i somras, och internt på företaget? Jag berättade det när jag kom tillbaka från semestern. Och även då kunde jag bara tala om saken på ett väldigt ytligt plan, att jag tänker byta arbetsgivare. Och nu är jag glad att sakerna är på en sådan punkt att jag kan tala om dem helt öppet.

Ja, men hej, de här tio åren har varit en ganska häftig resa. Du var vår anställd nummer 13, och nyss när vi drack kaffe nämnde jag att detta var en helt banbrytande rekrytering för företagets utvecklingskurva, eftersom det var efter att du kom till bolaget som det började ta form, det som Inderes i dag är så välkänt för. Det vill säga vår community, som på ett visst sätt har givit en viss själ åt det här företaget. Du kom in i den här rollen, om vi backar bandet tio år tillbaka. Du fick fria händer och det var lite som att du bara satte igång och körde. Så hur? Hur skulle du beskriva det? Hur var det att ge sig in i det?

Det var en ganska vild tid. Jag är supertacksam för att jag fick helt fria händer och förtroende, att mina göromål inte har övervakats särskilt mycket, utan jag fick bara köra på. Men det berättar också en hel del om företagets kultur, att man ger människor väldigt mycket frihet. Men sedan måste man ju förstås också axla ansvaret samtidigt. Men något sådant passar mig personligen jättebra. Jag gillar att planera och göra saker själv och pröva själv och sedan också bära ansvaret för hur det går. Väldigt spännande.

I början var Inderes, och det här är inte särskilt långt från sanningen, det där skämtet som någon alltid har dragit om att på den tiden hade Inderes webbplats var det 15 besökare, varav 13 var den egna personalen. Nå, sedan hade Inderes förstås en morgonöversikt som nådde ut via Nordnet, men även då kom distributionen till stor del via Nordnet, så att man kanske kunde nå trettio tusen läsare eller något sådant, så att man nog kunde säga till bolaget att vi når ut till investerare. Men den egna webbplatsen var i praktiken helt tom och saknade trafik. Jag insåg ganska snabbt att detta är en strategiskt och allmänt sett ganska sårbar position, för även om man är på god fot och har bra relationer med Nordnet, så är man ju ändå på sätt och vis bara en sådan. Även om det är en egen affärsverksamhet, kanske inte direkt en underleverantör, men ändå på sätt och vis helt i händerna på en annan distribution. På sociala medier ändras algoritmerna hela tiden, och tänk om någon annan börjar bygga upp sin egen distribution mycket kraftfullare och lyckas sno all investeraruppmärksamhet före en själv? En känsla av brådska uppstod alltså väldigt snabbt hos mig själv, att vi snabbt måste skapa en tjänst som lockar till sig tillräckligt med människor.

Nå, visst kom jag på många sätt till dukat bord, i och till att det redan fanns analyser. Nu minns jag inte exakt hur många bolag, om det var typ 45–60 bolag under bevakning då, men det fanns ju redan ganska många. Och morgonöversikten hade som publikation redan formats till en helt egen institution. Så det var jättebra att bygga vidare på det och öka trafik på webbplatsen tillsammans med teamet. På den tiden var Facebook väldigt viktigt.

Det var en fantastisk tid. När det gäller Facebook gynnade algoritmerna oss som var aktiva, enligt mig.

Som redan var det. Det var enligt mig en av de största framgångarna då, att vi utnyttjade till exempel Facebook Live, vilket inte alls många andra gjorde. Men Zuckerberg ville det. Hans vilja ändras ju alltid med ett par års mellanrum. Vad vill han att folk ska göra? Nu är det AI-grejer, men då var det så att han ville att alla skulle göra Facebook Live, så algoritmerna belönade det. Och eftersom ingen annan i Finland gjorde det, fick Inderes synlighet i praktiken bara genom att göra det. Videorna ser väl ganska hemska ut i dagens tittares ögon, men på den tiden var det revolutionerande att någon inom finansbranschen vågade tala öppet om aktier. Det var den tidsepoken. Det var en stor framgång och hjälpte till att bygga upp Inderes rykte.

Men den här känslan av brådska. Det minns jag att jag hade de första åren. Jag hade alltid en väldig rytmrubbning efter rapportsäsongen. Jag kunde inte idrotta på en månad, jag var så slut efter varje rapportsäsong. Det visar också enligt mig på Inderes mognad och strukturer och att vi har lyckats odla bra team och människor här. Nu har jag knappt haft sådana de senaste åren, och rapportsäsongen.

Och rapportsäsongerna är också balanserade.

Det är ett ganska bra tecken, men jag nämner det bara för att rytmrubbningarna i och för sig inte i sig själva naturligtvis, men det kan spegla att man har varit tydligt överansträngd. Och nog hade jag det. Jag studerade till magister på skolan samtidigt, så det var på sätt och vis en grundläggande dubbelbelastning vid sidan om arbetet. Men det speglar bra det faktum att jag hade. Åtminstone jag hade en väldig brådska att snabbt få saker gjorda. Och att pröva på en massa saker, för i sociala medier upptäcker man hur det ligger till genom att pröva sig fram.

Jodå, tempot i arbetet var väldigt högt, men jag kommer också ihåg att det var, och alltså fortfarande är. Det var jätteroligt. Vi gjorde roliga grejer. Jag tror att det förmedlades och fortfarande förmedlas till tittarna att det finns en passion för det man gör. Och det var ju det dåtida kontoret som jag kom till. Det var. Det var ett slags Big Brother-hus. Att man inte. Man visste aldrig när Pulkkinen dök upp med en kamera bakom axeln och hade en sändning igång och började ställa frågor, så det fanns en viss stämning. Det var något speciellt med det.

Och numera har vi ju fina studior här och så vidare, då var det en mobilkamera som viftade runt, dåligt ljud och. Men det var tillräckligt. Jo, på den tiden gillade publiken det. Jag minns att vi fick jättemycket bra feedback från tittare och investerare, och sedan började diverse videoproduktionsbolag ringa mig och säga att det ser helt bedrövligt ut det ni gör. Behöver ni inte hjälp av oss. Och så var vi att nej, vi gör det själva.

Det är det som är meningen.

Med dig. Gick vi. Gick vi för att intervjua börsbolagsledningen, och där tittade bankirerna på oss som att vad i helvete när vi drog fram ett stativ och fällde upp det och började intervjua ledningen. Men det var. Det var. Det var den tidsepoken. Det är en ny anda i arbetet.

Precis. Enligt mig var det smart på det sättet att det var tillräckligt bra, och iPhones på den tiden. Och visst även andra telefoner. Men vi använde iPhones. De började i regel vara tillräckligt bra så att de gav en tillräckligt skarp bild, så det behövde inte ens vara. Och ett stort tack till dig, och jag minns det. Du pushade folk att delta i de där livevideorna. Det underlättade mitt eget arbete mycket när folk hakade på, och jag tyckte det var kul senare när vi gick över mer, eftersom Facebook till slut slutade stödja livevideoalgoritmer och på YouTube fungerar ett lite mer klippt och förberett videoformat bättre igen. Kanske det. Sedan gick man över till sådana här inspelningar. Så upplevde faktiskt många en kris. Eller att det här är ju inte live, vad i hela friden? Det var roligt.

Att man var tvungen att hamna i det, anpassa sig till det. Anpassa sig. Spelfältet förändras och det har också varit häftigt. En häftig framgång. Men det hela började i alla fall fungera, och sedan började det strömma in beundran utifrån också över hur genomslagskraftigt och fint arbete du och Inderes gör inom det här området. Stora företag undrar vad ni håller på med. Vad är det för grejer ni gör? Så vad skulle du säga? Vad vad? Hur skulle du sammanfatta det? Vad är hemligheten bakom communitybyggandet? Vad som sattes igång på den tiden?

Ett enkelt svar på det. Tja, om jag minns alla de där enkäter ganska väl, när människor klädda i väldigt fina kläder sitter på andra sidan bordet och frågar vad receptet är. Men i sin enklaste form handlar det ju om att bara börja göra. För många är det faktiskt förvånande svårt, eftersom många vill planera och sedan infinner sig alltid rädslan för att misslyckas. Det som slutligen är så underbart med sociala medier är att om du misslyckas på det traditionella sättet, till exempel genom att din video helt enkelt är tråkig, så visar ju inte algoritmerna den för någon. Nej, ingen ser ditt misslyckande. Visst, om man redan har en viss position, till exempel. Om någon på Inderes misslyckades nu, skulle lite fler få se det. Men i synnerhet då var risken att misslyckas ganska liten. Det vill säga, såvida du inte säger något väldigt dumt och oöverlagt som hade blivit viral på fel sätt, fanns det ju egentligen inget annat än att bara pröva sig fram.

Men det är klart att för att kunna börja göra saker krävs det att man har substans att prata om. Och där har Inderes en enorm styrka. Det är det. Huset är fullt av passionerade aktieentusiaster och experter, analytiker och community-team. Många, liksom jag eller Iikka nuförtiden, gör videor om olika internationella företag, och det finns ett sådant driv att sätta sig in i företag och fenomen. Du har ämnen att berätta om på ett intressant sätt, så det är bara att sätta igång. Och när man gör, lär man sig, och när man gör, får man data från nätet om vad som fungerar och vad som inte gör det. Och förfinar det ytterligare. Det är egentligen hemligheten. Enligt mig skulle det vara ganska enkelt för många expertorganisationer att göra så här själva, om de bara började pröva. Men visst medger jag att det ofta är så att experter kanske prövar att tala för komplicerat, men även där lär man sig hela tiden att göra sakerna mer folkliga bara genom att göra. Det är mitt enkla budskap i det här. Men det måste naturligtvis också finnas vettiga saker att prata om, för om det inte gör det, så konkurrerar man. Konkurrensen inom lite mer ytliga ämnen, om man kan använda ett sådant uttryck, är förstås stenhård, medan konkurrensen inom expertrelaterade saker och investeringsämnen är kanske något mindre, men man måste verkligen kunna det man pratar om.

Jodå, jodå. Låt oss stanna kvar vid nostalgin och lite av startup-tidens romatik, även om romantisering och nostalgi är förbjudet i affärslivet. Men i det här sammanhanget kan det väl tillåtas. Du har gjort hundratals företagsintervjuer, hundratals, garanterat ett dussin roaster. Vad har de blivit hånade för? Vilken är den mest minnesvärda roasten? Vad har du gjort?

Nå, självklart har jag fortfarande den första roasten i färskt minne. Den gjordes med Nixus dåvarande vd Petri Kairinen, och Petri påminde just på LinkedIn om att den tydligen var ganska ljummen, men i alla fall. Men det var den första. Därifrån började det sedan utvecklas.

Man har ju en viss minnesbild av var och en, särskilt när man har träffat en massa olika vd:ar och en del är så enormt övertygade om sina resonemang, och man tänker för sig själv. Att det här som han säger inte alls har någon the mänsklig mening, och så vidare, så de är väldigt olika. Nu är de faktiskt så många att det nästan lönar sig att titta på allihop. Om vd-intervjuerna i allmänhet. Visst fastnar man väl för vissa personligheter. Sampo-koncernens Magnusson har nog stannat kvar starkast i minnet. Kanske inte den enklaste intervjupersonen. Samtidigt respekterar jag enormt mycket den yrkesskicklighet och det fokus han hade, att han var en person. Jag hade alltid en känsla av att han inte ville prata om något annat än skadeförsäkring. Allt annat var oväsentligt. Jag beundrade på sätt och vis det laserprecision-fokuserade. Jag tror att det var den allra sista intervjun med honom. I Stockholm var stämningen lite mer avslappnad eftersom han skulle gå i pension, och han kunde tänka sig att säga något annat än bara om skadeförsäkring. Men jag beundrade det på sätt och vis, att han på något sätt är väldigt tydlig. Allt som gick utanför skadeförsäkringen var nog enligt hans åsikt ganska onödigt. Det kändes som att hans sätt att se på saken lämnar ett mycket varmt intryck. Om jag bara kunde prata om var och en naturligtvis.

Jag måste passa på att berömma. Markus Rauramo, Fortums vd. En av de varmaste personligheter jag har lärt känna under de här åren. Det är fantastiskt. Hur en vd för ett stort bolag som har bråttom alltid har tid att gå igenom familjeangelägenheter. Vi vet hur våra husdjur har mått under åren, och han pratar med flick-teknikerna. Frågar alltid hur jag mår. Det vittnar också om ett gott ledarskap att man behandlar alla människor riktigt bra. Markus förtjänar kanske ett sådant här specialomnämnande, att man sitter kvar med en väldigt varm bild. Det här är ju förstås sådant som har skett bakom kameran, för vi frågar ju inte om mannens privata angelägenheter under intervjun, men i alla fall. Men så är det, ett par sådana här lyft.

Bra, ett bra lyft när det gäller roasterna. Jag måste ta upp en sak. Kommer du ihåg Tommi Tervainens roast? Ja, då på vårt kontor på den tiden när vi alltså inte hade några fina studior. Om man behövde filma en video riggade man upp något slags set-up någonstans och det var det. Framför Sauli Viléns skrivbord, och man hade satt ett par kontorsstolar där ni satt, och Sauli hade beställt lunch därifrån Hanko Sushi. Och sedan tittade jag på den där roasten. Inte skoj, liven rullar. Där står Hanko Sushis påse vid Tommis fötter. Jag tänkte att nej, vi skulle väl kunna ha funderat lite på den där set-upen så att vi inte lämnar kvar den där. Men än en gång var innehållet bra. Tommi var helt fantastisk.

Fantastiskt, fantastiskt.

Personifiera den historien, och Kotipizzas historia var storslagen, men det fanns en konkurrent.

Konkurrentens vargpåse.

Och en fin höstfärg.

Ja, och jag var tvungen att själv sätta igång liven i början. Vid något tillfälle kom Erno och tryckte på knappen för att starta liven när han hann från sitt övriga arbete, men nej. Om jag minns rätt så var det Technopolis roast på Technopolis kontor. Företaget var alltså noterat då, så jag verkar ha riggat liven själv på Inderes.fi, och jag sa väl någonting till honom i stil med att berätta lite om dig själv samtidigt som jag startar den här liven på Inderes.fi, att man har startat från sådana grundläggande grejer.

Javisst, men det är fortfarande så att det bara är att börja göra, och på det sättet har vi ju nu fina och lämpliga set-ups och så vidare. Har du något? Har du några avslöjanden längs vägen? Vad vill du berätta nu? Nu när du inte längre kan få sparken till exempel, så nu kommer de.

Det är fortfarande två och en halv dag kvar. Du skulle väl episkt kunna ställa till det på något sätt ännu. Jag har faktiskt prövat. Jag försökte faktiskt fundera på den frågan länge. Skulle det finnas något? Jag har upplevt att det i regel är en ganska öppen diskussionskultur här. Man får säga saker. Och sedan har jag inte, såvitt jag vet, haft tillgång till insiderinformation eller dylikt, och det har jag inte i nuläget heller. Vad jag skulle kunna försäga mig om. Jag vet inte, även om det gäller vårt nästa resultat, så känner jag inte att det skulle finnas något som man antagligen skulle få sparken för i alla fall. Det har varit en öppen diskussionskultur här, där man får lyfta fram både missförhållanden och styrkor. Jag kommer inte att tänka på något på rak arm i alla fall.

Jaha, hur är det sedan? Vi har redan väckt diskussion på forumet. Visst är det nostalgi, lite vemodiga stämningar och. Och sedan detta, att det är stora stövlar att fylla och en stor förlust för Inderes. Vadå? Hur skulle du svara på det här?

Det där kan man enligt mig närma sig på många olika sätt, och det är sant att på sätt och vis jag, Verneri och Inderes. Vi har varit en väldigt unik kombination, och man kanske inte alltid ska tänka så. Eller så skulle jag i alla fall inte börja sätta upp det som krav om man rekryterar en direkt efterträdare till mig. Eller om man till exempel skulle rekrytera en person till en helt annan uppgift. Jag är alltså inte med i de här processerna, så jag vet inte. Så jag vill inte att man tänker om honom eller henne att det där är en ny Verneri. Att det är ganska stort. Kanske en förhandsuppfattning att det här på ett sätt har varit väldigt. Jag har byggt den här rollen, och jag har fått den turen och friheten att bygga den väldigt lik mig själv. Och jag har njutit av det till fullo. Att om ni ser mig live, så är jag ganska lik mig själv tycker jag som framför kameran.

Att. Och många har också sagt att det känns som om vi har setts förut när vi ses live, även om den andra bara har sett en genom kameran. Jodå. På sätt och vis lite som Oscar Wilde säger, var dig själv, eftersom alla andra är det. De andra är ju redan upptagna, så samma sak gäller här, det finns knappast någon helt identisk Verneri. Och det behöver det väl inte heller finnas. Och på sätt och vis är det förstås lätt för många att tänka sig när någon som till exempel har ansvarat för en betydande mängd av Inderes videovisningar lämnar sin post. Det är ett stort tomrum att fylla. Det är, det är sant.

Och visst har bolaget en stor uppgift i att uppmuntra sin egen personal att bygga upp personliga varumärken och hitta nya förmågor och utveckla dem ytterligare inom företaget. Och som tur är finns det redan sådana, men det är samtidigt också en möjlighet att tänka om en hel del saker. Att enligt mig förhåller jag mig åtminstone själv lite ödmjukt till mitt eget arbete, för förmodligen smyger det sig redan in ett slags dinosaurietänkande i mitt huvud till exempel. Kortvideor på sociala medier. Jag har haft några hittar under åren, men jag tycker inte att jag har varit särskilt bra på dem, medan jag har varit det på YouTube. Även om jag tycker att jag som anställd har varit ganska bra, så kan det ju dyka upp någon ny talang som kanske är riktigt bra på TikTok och Instagram. Eller som kan vara en ännu bättre skribent eller hitta ett eget format och göra det riktigt bra. Och sedan om ett halvt år kan det hända här att folk konstaterar att det var sjutton vad bra det var att Verneri slutade, eftersom det när han försvann blev plats för någon annan. Det kan ju vända åt det hållet också, och det kan vi väl inte veta så väldigt bra i förväg. Visst känner man i stora drag till dem i Finland som pratar om placeringar med sitt eget ansikte utåt, men man vet aldrig vad som kan dyka upp bland de yngre leden eller bland de äldre förmågorna.

Så skulle jag vilja säga, att de gör det inte. Kanske de skorna kan få stå där de står i vissa avseenden. Det som är lite speciellt med Vernerin vartti är ju att jag i långt grad gjorde den helt själv. Jag rådfrågade ganska sällan någon. Ibland bollade jag idéer med Marianne eller några analytiker. Och att ersätta Vernerin vartti är kanske lite på det sättet att den är så starkt förknippad med mig, namnet stannar ju förstås kvar hos Inderes som äger allt material, men i princip skulle ingenting hindra mig från att fortsätta, även om Kasper slängde ur sig precis före det här att jag borde börja göra Vernerin kvartti eller något. Den är på sätt och vis så starkt knuten till min person, att den liksom bara följer med. Jag skulle inte börja ersätta den rakt av, såvida det inte förstås dyker upp någon som skulle kunna göra något ganska likvärdigt på ett identiskt sätt, men det får man väl se. Men det vet man aldrig.

Jaha, jag tänker att Verneri lämnar med stövlarna på härifrån och förhoppningsvis kommer att synas.

Man får det inte ens.

Champagne. Sedan kommer nya människor och nya stövlar, små och stora, och människor som växer här. Jag tror att det här företaget genom historien och fortfarande har varit bra på att vi är bra på att rekrytera talanger, men också framför allt på att skapa sådana ramar att de talangerna får växa här.

Det finns alla förutsättningar för det här. Det måste det finnas. Visst måste en människa ha envishet, och det kan jag säga om någon funderar. Man måste kunna säga nej här, för om man säger ja till allt, så blir man indragen i vartenda projekt. Man måste kunna säga nej till många saker, men visst också ja till de rätta grejerna.

En liten reklam: ura.inderes.fi. Där kan man kika på våra lediga jobb. Eller är det careers.inderes.com? Nåväl, ni hittar i alla fall våra karriärsidor under inderes.fi. Men Verneris kvart, kvart, dina sociala medier-innehåll. Det är säkert en stor fråga för många om man i fortsättningen på något sätt kan fortsätta njuta av Verneris bra investeringsinnehåll?

Det kan man. Jag har en idé om att fortsätta vara aktiv. Vi har hittills haft en sådan överenskommelse även med Aristoi, att Aristoi har varit en investerare med väldigt låg profil. Så den nya fonden är tänkt att vara mycket folkligare, det vill säga att det kommer säkert att kommuniceras kring den. Jag är till exempel aktiv på X. Jag tänker också förbli aktiv på Inderes forum, där det finns mycket bra diskussion. Jag tycker att det är en riktig guldgruva och det är alltid roligt att sparra med folk där. Eventuellt kan man starta upp någon videokanal för Aristoi, eller så får vi titta på detaljerna kring videorna sedan. Jag har uttryckt mig lite försiktigt eftersom ingenting är spikat, och man måste förstås se hur vardagen rullar igång.

Självklart är de viktigaste sakerna inom fondförvaltning enligt mig att jag a) inte förlorar folks pengar och b) att de borde placeras på ett avkastande sätt. Så det här är de viktigaste sakerna för den nya intressenten, och sedan funderar man utöver allt det på vilka tankar som dyker upp för videorna. Men som jag har sett, tack till alla, även om en del har kommenterat. De här tackkommentarerna på Vernerin vartti, att det helt klart finns en saknad, och jag ser det på statistiken, och folk har kommit fram. Massor. Till och med på gatan för att prata om att de har gillat det, så det skulle absolut vara trevligt att fortsätta göra den typen av videor också. Inte med en lika tight cykel, för om man skulle göra det till exempel en gång i veckan, så för att kunna göra kvarten bra tar det faktiskt mycket tid, det vill säga man måste satsa på det. Nu är ändå portföljförvaltningen det viktigaste, men kanske lite mer löst. Det kommer säkert, men jag meddelar mer om det sedan när det blir några detaljer.

Låt oss. Låt oss vänta och se. Nu får du göra reklam för din kommande arbetsgivare också. Om. Om någon är intresserad av att rygga Verners investeringsstrategi och följa dig som investerare, hur är det möjligt?

Sannerligen så håller den nya fonden på att startas upp, och meningen är att i praktiken starta den nästa månad. All sådan marknadsföring är ju naturligtvis väldigt tillståndskrävande, det vill säga man måste lägga in noggranna ansvarsfriskrivningar här. Men man kommer väl alltid att se på gatan hädanefter att jag går under en ansvarsfriskrivningsjacka, eftersom allt jag säger i viss mån kan tolkas som marknadsföring, men det kommer mer information om det sedan, att fonden håller sannerligen på att, den har just, den har fått marknadsföringstillstånd, det vill säga jag får naturligtvis prata om den, men dess webbplats är just i detta ögonblick. Vi pratar om, fortfarande råskinn, det vill säga mer information kommer absolut inom den närmaste tiden, men om man vill rygga så är det förstås ett väldigt käckt sätt att vara med på.

Nå, vi stannar upp och väntar på mer detaljerad information. Har du några sista hälsningar som du vill skicka till Inderes TV:s tittare?

Jag vill passa på att tacka även vid det här tillfället. Jag tackade redan massvis i kvarten, i synnerhet kvartens tittare, men i bred omfattning alla medlemmar i vår gemenskap. Och alla ni som har tittat på mina intervjuer under årens lopp och kommit för att prata på gatan eller på nätet eller var som helst och gett respons, jag vill tacka. Det här har varit fantastiska 10 år, och lite som att tacken tillhör Inderes, för utan Inderes skulle jag inte vara vid den här punkten nu. Tack till personalen och dig och hela Inderes.

Men detsamma gäller naturligtvis hela vår gemenskap, att alla interaktioner och diskussioner med våra kloka investerare, de har också utvecklat mig, så att jag ofta i mitt material funderar på vad jag kan lära andra, men jag har också lärt mig alldeles enormt mycket tillbaka av människor när de i sin tur kastar fram egna observationer och funderingar och bolagsspecifika observationer. Det här har varit en helt fantastisk läranderesa. Och lärandet är förstås en livslång grej. Jag hoppas att det här samma lärandet och umgänget fortsätter i framtiden. Sedan har jag förstås det här stående inslaget, att läs analysen, gör goda stockpicker och gör också på riktigt de där bra aktieförsäljningarna om det uppstår säljtillfällen.

Jodå, kanske. Egentligen i anslutning till det du sa, så måste jag säga att nog med dig också. Hur många gånger har vi suttit här framför kameran och pratat om när det gäller Revenio, när det gäller GT, om det ena eller andra investeringsämnet, så nog har jag också genom dig och tillsammans med dig lärt mig alldeles enormt mycket om framträdanden. Och. Jag tror att alla våra analytiker delar på ett sätt samma erfarenhet, att du har puttat folk ur deras bekvämlighetszon på ett bra sätt och hjälpt dem att växa och utvecklas som presentatörer. Och ni har ju på din näst sista arbetsdag en framträdandeutbildning. Du håller i den här för vårt gäng.

Utbildningen hålls med Frans Suhonen, ja.

Också det. Också det fortsätter. Men ett tack ännu från min egen sida för den här enorma tioårsresan. Som vi har gjort tillsammans, och all lycka till med de nya utmaningarna. Vi kommer säkert att ses och höras ännu, och få Verneri som gästes i Inderes TV, så det är bara att läsa analysen och göra bra stockpicker.